Pia Degermark idag lever ett tillbakadraget och lugnt liv i Norrtälje, men sökintresset kring henne är fortfarande stort. Varje år googlar tusentals människor på hennes namn för att ta reda på vad som hänt med flickan som vid 17 år chockade hela filmvärlden med sitt Cannes-pris. Hennes historia är en av de mest dramatiska i svensk filmhistoria, med höjder och djup som de flesta aldrig ens kan föreställa sig. Resan från stjärna till hemlöshet och tillbaka gör folk nyfikna.
Elvira Madigan och priset i Cannes
Bo Widerbergs "Elvira Madigan" från 1967 är fortfarande en av de mest hyllade svenska filmerna. Pia Degermark spelade Elvira en ung cirkusryttare som flyr med sin älskade och hamnar i en omöjlig kärlekshistoria med ett tragiskt slut. Vid Cannesfestivalen samma år vann hon priset för bästa skåspelerska, och hon var då bara 17 år gammal. Hennes ansikte spreds i tidningar runt om i landet, från stora morgontidningar till lokala nyheter idag.
De svåra åren
Men livet efter filmtriumfen tog en dramatisk vändning. Pia drabbades av anorexi och hamnade sedan i ett amfetaminmissbruk som pågick i ungefär tre decennier. Äktenskapet med den tyske greven Pier Caminneci höll inte, och hon fick det allt svårare ekonomiskt och privat. 1991 dömdes hon till 14 månaders fängelse för bedrägeri, narkotikabrott och våld mot tjänsteman. Hennes berättelse om motgång och hårt fall delar likheter med andra kända svenska öden, som resan som formade Leif GW Persson.
Vägen tillbaka
Runt 50 år gammal tog Pia Degermark beslutet att lämna missbruket, och det var ingen enkel resa. Simning hjälpte henne enormt (och det är ett tips fler kanske borde ta till sig), och en bra psykiater gav henne verktyg att bearbeta det hon gått igenom. Nu bor hon i Norrtälje med sin mor och sina hundar, ägnar sig åt broderi med siden och pärlor, och lever ett enkelt vardagsliv. Det handlar om de små sakerna, ungefär som att lösa ett envist problem hemma om man vill bli av med bananflugor.
Pia Degermark idag
I maj 2025 klev Pia Degermark upp på Cannes röda matta igen, och det var en emotionell händelse. "Äntligen kan jag känna det jag inte kunde känna då", sa hon. Det är mer än 50 år sedan filmen hade premiär men intresset lever ju fortfarande vidare. Hon bor i Norrtälje, lever lugnt och värnar sin integritet, och söker sällan strålkastarljuset. Men hennes historia är ett bevis på att det alltid finns en väg tillbaka.
Delar eller hela innehållet är AI-genererat. Kontakta oss om du har upptäckt faktafel.